Vems ögon får läsaren låna? (1/5)

Första person singular (POV).

Det här perspektivet avslöjar en persons upplevelser direkt genom berättandet och är den vanligaste formen av första person. Formen kännetecknas av användningen av ”jag” och informationen som delges läsaren är begränsat till jag-berättarens direkta erfarenheter, dvs. vad hen ser, hör, gör, känner och säger etc. Till detta kan läggas en viss grad av indirekta erfarenheter, som hörsägen, gissningar, känslor, och allt annat som har att göra med tolkning av omgivningen och den personliga bilden av verkligheten.

Fördelar:
Första person singular skapar en nära och effektiv berättarröst. Det är nästan som om berättaren talar direkt till läsaren. Formen är ett bra val för en roman som i första hand är karaktärsdriven (karaktärens personliga sinnestillstånd och utveckling är de viktigaste delarna i boken). Det kan också vara ett effektivt val för romaner vari spänning spelar en stor roll i den grundläggande handlingen, såsom deckare eller thrillers. Läsaren vet inte mer än berättaren.

Nackdelar:
Eftersom perspektivformen begränsas av berättarens egna kunskaper och erfarenheter, så måste allt annat som sker i romanen komma till karaktärens kännedom på olika sätt, annars kan dessa inte finnas med i boken. En berättelse med många rollfigurer men bara en berättare, kan få omgivningen att verka blek och i vissa fall stereotyp, då vi endast kan se dessa personer ur berättarens ögon. Det är nog snarast endast spioner, agenter och psykiatriker som egentligen kan veta mer om sin omgivning än en vanlig huvudkaraktär som är mer ytlig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s